Jag lovade ju en FAD-recension i förra inlägget. Dels var andra inlägget redan alldeles för långt och dels så tänkte jag på något från en av mina andra hobbies där en del arrangemang har en regel om att en ska vänta en vecka innan en kommer med kritik, analyser osv. Anledningen till det är att om något har hänt som har gjort en upprörd så har en en vecka på sig att lugna ner sig istället för att överreagera och skälla ut en stackars arrangör som kanske inte förtjänar det och dessutom är för trött för att ta emot kritik på ett konstruktivt sätt. Nu tror jag ju inte att FAD-arrangörerna kommer att läsa det här inlägget, men det känns ändå dumt att ev skrämma bort folk från FAD med en överdrivet dålig recension liksom.
Så, för att sammanfatta vad jag känner inför min FAD-upplevelse, så skulle jag nog säga att jag hade alldeles för höga förväntningar, vilket delvis beror på hur folk beskrev sina tidigare FAD-upplevelser. Alldeles för höga förväntningar leder oftast till viss besvikelse.
Till exempel, folk beskrev FADs dagaktiviteter (som tidigare gick under namnet FBD, Fumble Before Dark) som en slags geocaching-mässa. När jag tänker mässa tänker jag på fyllda lokaler, massor av folk, trångt, massor av saker att se och du kommer nästan garanterat att missa grejer. Jag tänker på dom mässor jag har varit på på älvsjömässan liksom.
FADs dagaktiviteter var typ tio-tolv utställare, varav hälften försäljare (och att icke-försäljarna var utställare var något otydligt), några få aktiviteter av typen "prova på segway" och en handfull föreläsningar (varav hälften var i en lokal typ ½km bort). Det är lite som att förvänta sig Empire State Building och få en tvåplansvilla, det blir liksom lite fel. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt att göra för att fylla hela dagen fram till cachesläppet på kvällen.
Själva cachesläppet var också lite av en besvikelse. För visst, det är klart att det är kul att snubbla runt i skogen med pannlampa liksom, alla älskar ju det, men att göra det samtidigt som 900 andra personer är inte riktigt lika charmigt. Att försöka armbåga sig fram till cacherna är inte jätteskoj. Att få loggböcker ryckta ur händerna av agressiva cacheare. Jag tröttnade rätt fort på hela konceptet faktiskt och tillbringade mest av allt tid med att vänta på stigen medan Annas Vän skulle iväg och hämta siffror. Dessutom var vissa av dom tillfälliga cacherna redan trasiga när vi kom fram till dom. Och baren kunde inte ens erbjuda vanligt dricksvatten.
Det vi faktiskt hann se av själva cacherna verkade dock välarbetat och trevligt, och jag är absolut sugen på att åka tillbaka till Örebro och ta FAD-gömmorna när det inte är 900 andra människor som springer runt i skogen samtidigt som mig.
Var det värt att åka? Absolut, om inte annat så bara för att få bilda sig en egen uppfattning. Kommer jag åka till Linköping nästa år? Troligen, mest för statistik-anledningar men även för att se hur olika det är från år till år, FAD 2016 kanske passar mig bättre än FAD 2015. Skulle jag åka nästa år om det var typ 100 mil enkel resa? Aldrig i livet. (Okej, det är kanske inte helt realistiskt att FAD skulle arras i Kiruna, men ni förstår poängen.)
Så, för att sammanfatta vad jag känner inför min FAD-upplevelse, så skulle jag nog säga att jag hade alldeles för höga förväntningar, vilket delvis beror på hur folk beskrev sina tidigare FAD-upplevelser. Alldeles för höga förväntningar leder oftast till viss besvikelse.
Till exempel, folk beskrev FADs dagaktiviteter (som tidigare gick under namnet FBD, Fumble Before Dark) som en slags geocaching-mässa. När jag tänker mässa tänker jag på fyllda lokaler, massor av folk, trångt, massor av saker att se och du kommer nästan garanterat att missa grejer. Jag tänker på dom mässor jag har varit på på älvsjömässan liksom.
FADs dagaktiviteter var typ tio-tolv utställare, varav hälften försäljare (och att icke-försäljarna var utställare var något otydligt), några få aktiviteter av typen "prova på segway" och en handfull föreläsningar (varav hälften var i en lokal typ ½km bort). Det är lite som att förvänta sig Empire State Building och få en tvåplansvilla, det blir liksom lite fel. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt att göra för att fylla hela dagen fram till cachesläppet på kvällen.
Själva cachesläppet var också lite av en besvikelse. För visst, det är klart att det är kul att snubbla runt i skogen med pannlampa liksom, alla älskar ju det, men att göra det samtidigt som 900 andra personer är inte riktigt lika charmigt. Att försöka armbåga sig fram till cacherna är inte jätteskoj. Att få loggböcker ryckta ur händerna av agressiva cacheare. Jag tröttnade rätt fort på hela konceptet faktiskt och tillbringade mest av allt tid med att vänta på stigen medan Annas Vän skulle iväg och hämta siffror. Dessutom var vissa av dom tillfälliga cacherna redan trasiga när vi kom fram till dom. Och baren kunde inte ens erbjuda vanligt dricksvatten.
Det vi faktiskt hann se av själva cacherna verkade dock välarbetat och trevligt, och jag är absolut sugen på att åka tillbaka till Örebro och ta FAD-gömmorna när det inte är 900 andra människor som springer runt i skogen samtidigt som mig.
Var det värt att åka? Absolut, om inte annat så bara för att få bilda sig en egen uppfattning. Kommer jag åka till Linköping nästa år? Troligen, mest för statistik-anledningar men även för att se hur olika det är från år till år, FAD 2016 kanske passar mig bättre än FAD 2015. Skulle jag åka nästa år om det var typ 100 mil enkel resa? Aldrig i livet. (Okej, det är kanske inte helt realistiskt att FAD skulle arras i Kiruna, men ni förstår poängen.)